19 jan. 2012

Konstant osynkroniserade gnällspikar

Ibland funkar det bara inte, så är det bara!

Man tycker att man byggt upp någon form av ordning, rutiner eller till och med regler,
att så här gör vi eller så gör vi inte.
Så blir någon sjuk, och då menar jag lite feber med färgglatt snor, ALLT faller.

Feber och sjuka mängder snor resulterar i matvägran och frätande bajs,
som i sin tur resulterar i ömma rumpor och gnälliga barn,
som i sin tur resulterar i sömnlösa nätter, skitlånga dagar och
inte minst en mamma eller pappa som ser sjukast ut av ALLA i hela världen.....

Att vara så priviligerad att få ha två små sjuka barn samtidigt gör ju självklart
 det hela ännu mer spännande,
när den ena stupar av utmattning tar den andra vid,
 ett konstant osynkroniserat helvete!

Det trixiga i allt detta omhändertagande är ju att man som människa ( i det här fallet läs förälder) ändå förväntas bemästra vardagens alla måsten,
 som lämning och hämtning av friska barn,
frukt, gympa-påse, hjälm, extrakläder (som någon då bör ha tvättat),
ja, å alla vuxen-måsten förståss!
Jäkligt tufft ibland, det måste man få säga!

Klart att det finns de som har det avsevärt mycket värre, det gör det ALLTID.
Men om vi nu ska kunna överleva vår eget liv, vår egna vardag,
så kan vi ju inte hela tiden bry oss om alla andra.
Vi MÅSTE få gnälla och tycka synd om oss själva, självklart inte såpass att vi drar andra med
oss i vårt fall, men LAGOM!!!


Nu vill jag ju inte lämna osagt hur glad jag är för mina barn,
det är ju det här som är föräldraskap,
jag är ju mamma på riktigt - ja jävlar det är jag!

På gott och ont
I vått och torrt (!)
Tills döden skiljer oss åt

Men barn, glöm inte er mamma sen när ni kan torka er själva i arslet!!!!

Klart och helt slut
Veronique not always Fantastique